Idag skulle min mamma ha fyllt 75 år om hon hade levt, men hon gick bort för 6 år sedan efter flera års kamp mot cancer. Under sitt sista år sa hon flera gånger att hon ville tatuera en groda. Hon älskade grodor och var inspirerad av oss andra i familjen som har tatueringar lite här och där.
Nu blev aldrig den där tatueringen av och efter någon månad tyckte min dotter att vi två skulle göra mormors groda. Sagt och gjort, nu har vi den och den har under alla år betytt att jag bär minnet av min mamma med mig var jag går.
När jag flyttade till Gimle fanns redan en stubbe där med en groda på. Han kvackade välkomnande varje gång jag loggade in eftersom han fanns vid min landing spot. Jag ska väl erkänna att det faktiskt hände att jag bytte några ord med honom ibland. Bad om råd eller delade med mig av mina hemligheter.
Sen gick det som det gick och grodan visade sig vara en förtrollad prins som blev en viktigt del av livet på Gimle. Naturligt blev det då att göra samma tatuering till Iendi.
Plötsligt hade grodan fått ännu en betydelse som jag gärna bar med mig. Berättelsen om prinsen och prinsessan utvecklade sig till en Harlequin roman av rang med alla nödvändiga ingredienser. Häftig passion, missförstånd, intriger, återförening, sjukdom, förnekelse, mera missförstånd och så till slut den efterlängtade återföreningen.
Nu hoppas jag bara att vi kommit till kapitlet….och så levde de lyckliga i alla sina dar…
1 kommentar:
What a magical story, lendi. Thank you so much for sharing it so eloquently.
Skicka en kommentar