Det är en sårbar värld vi lever i. Att vara anonym är en del av det positiva i SL. Att Att inte behöva dela med sig av mer än man känner att man vill och orkar just då. Många delar med sig av sitt RL snabbt med en ny bekantskap, medan andra väljer att behålla saker för sig själv. Inget är rätt, inget är fel. Vi är alla olika. Och att hitta vägar av kommunikation trots det är det som gör det andra livet så spännande.
Men när något händer, då är vi sårbara i vår anonymitet. Hur många historier har vi inte hört om vänner som bara försvinner, och aldrig hörs av mer. Eller dyker upp efter en månad eller ett år i en ny skepnad med en mer eller mindra fantastisk historia. Visst kan vi tvivla då? Fundera på om det verkligen är sanningen vi får höra.
Att jag var sårbar i mitt partnerskap visste jag. Jag har inga kontaktuppgifter mer än en mail som är knuten till just vårt SL-förhållande. Och det har varit helt ok, även om jag ibland prövat både att skrika och skicka röksignaler över Atlanten.
Så hände det ofattbara då. Prinsen bara försvann. Inte ett ord till förklaring, inga meddelande på mailen eller röksignaler. Vad ska man tro då? Jag kände att det hänt nåt, och jag vägrade överge den känslan trots vänners funderingar på andra förklaringar. Visst tvivlade även jag i svaga stunder, men kom ändå tillbaka till samma känsla igen.
Den här gången hade jag tur. Det fanns en släkting som visste om mig, den virtuella flickvännen, och som efter den första tidens tumult och kaos, kunde meddela mig vad som hänt.
Så nu vet jag. Faran är över och det kommer att gå bra. Den värsta oron kan lägga sig och jag har en kanal att få och framföra hälsningar genom. Tacksam är känslan idag!
