Oro och ensamhet

Det går inte att tro att det som händer i SL stannar där. Jag tar med mig det och lever med det dygnet runt. Sista tiden har varit jobbig då den varit fylld av oro för min käre prins. Och fy så utelämnad jag känt mig. Att inte veta, att inte höra något varje dag, att inte få veta hur det egentligen är för att inte oroas, att inte se eller höra och kunna bilda sig en egen uppfattning. Skulle jag får veta om något allvarligt hände? Tänker någon på att meddela mig? En virtuell flickvän.

Och var hittar man förståelse? Om det var en “riktig” pojkvän skulle jag mötas av frågor och sympatier. Men nu? Skulle jag ventilera det vid fikat på jobbet skulle nog ett och annat ögonbryn höjas.

Längtan kan för mig vara en positiv känsla. Jag kan grotta ner mig och mysa i det med vetskapen att snart har jag längtat färdigt och kan njuta igen. Men ibland blir längtan för stark att det tär på mig och slukar energi. Och den känslan är svår att handskas med.