Idag har jag fått mig en känga av Blanche för att jag inte arrangerat en minnesstund för Sven Idyll på Yadkin. Det kanske man kan tycka att jag borde ha gjort, men det är inte mitt sätt att sörja på. Det har jag gjort på annat sätt. Vi har alla olika sätt att sörja på. Jag kände inget behov av att göra det genom ett ett offentligt arrangemang på Yadkin. Sven fick ta mycket skit för att han bytte avatarer med jämna mellanrum och lika ofta startade och la ner bloggar. De som hade brytt sig om att fråga varför och acceptera svaret hade förstått varför. Men i stället tyckte sig flera ha rättigheten att spy galla över hans agerande gång på gång. Jag skulle inte ha blivit förvånad om någon av dessa kritiker hade dykt upp på minnesstunden. Det är ytterligare en anledning till att det inte kändes bra att ha någon.
Vill någon annan göra det ställer jag naturligtvis Yadkin till förfogande om det känns som den naturliga platsen att ha det på.
Jag kände Sven väl. Och alla hans andra skepnader också. Vi har haft många långa samtal om allt mellan himmel och jord. Han är en av dom som jag pratat med mest i SL de senaste åren. Vi diskuterade både lätta och tunga ämnen. Vi delade en del erfarenheter i RL som vi utbytte tankar om, och där han var en stor hjälp för mig.
Sven var en stor Yadkinfan. Han skrev många positiva inlägg på sina bloggar om mig och Yadkin. Han var en trogen besökare på Skivor till kaffet, och tyckte alltid att programtiden var för kort. Han önskade alltid musik som ingen av oss hört tidigare och som ledde till många skratt. Han var helt enkelt en gäst som det var lite extra trevligt att ha i publiken. En söndag när jag inte alls mådde bra tog han över utan att fråga eller ifrågasätta varför jag inte orkade sända själv. Sven brydde sig och det kändes.
Vid ett tillfälle när vi diskuterat hur transparenta en del av oss är med sin identitet i SL gav jag honom i uppdrag att ta reda på vem jag var. Att jag vågade det berodde på att jag litade till 100% honom. Att han lyckades behöver jag nog inte orda om.
Jag vet att Sven, var han än är, känner att jag sörjer och saknar honom.
Vill någon annan göra det ställer jag naturligtvis Yadkin till förfogande om det känns som den naturliga platsen att ha det på.
Jag kände Sven väl. Och alla hans andra skepnader också. Vi har haft många långa samtal om allt mellan himmel och jord. Han är en av dom som jag pratat med mest i SL de senaste åren. Vi diskuterade både lätta och tunga ämnen. Vi delade en del erfarenheter i RL som vi utbytte tankar om, och där han var en stor hjälp för mig.
Sven var en stor Yadkinfan. Han skrev många positiva inlägg på sina bloggar om mig och Yadkin. Han var en trogen besökare på Skivor till kaffet, och tyckte alltid att programtiden var för kort. Han önskade alltid musik som ingen av oss hört tidigare och som ledde till många skratt. Han var helt enkelt en gäst som det var lite extra trevligt att ha i publiken. En söndag när jag inte alls mådde bra tog han över utan att fråga eller ifrågasätta varför jag inte orkade sända själv. Sven brydde sig och det kändes.
Vid ett tillfälle när vi diskuterat hur transparenta en del av oss är med sin identitet i SL gav jag honom i uppdrag att ta reda på vem jag var. Att jag vågade det berodde på att jag litade till 100% honom. Att han lyckades behöver jag nog inte orda om.
Jag vet att Sven, var han än är, känner att jag sörjer och saknar honom.
2 kommentarer:
Jag kan bara hålla med dig om att sörja är en personligt ensak, vi gör det alla på olika sätt. Alla kan eller vill inte torgföra sin sorg offentligt. Det betyder inte att vi sörjer mindre, inte heller mer för den delen.
För egen del har mina tankar gått till Svens familj som upplever den största saknaden av oss alla.
Jag träffade Sven i form av Zero och Holger. Hans ordvitsar underhöll många vid de event som han kom till. Holger och jag lyckades få i alla fall en ava att tro att vi var varandras altar.
Att läsa Svens bloggar var både tänkvärt och roligt.
Så även om självutnämnda SL samveten inte tror att man sörjer bara för att man inte skriver om det på en blogg eller kommenterar det på "rätt" blogg, så är vi flera som sörjer och saknar Sven på vårt eget sätt.
/Holy
Jag och Sven (Zero då) hade ett långt samtal för ca 15månader sedan på bryggan vid småhusen där vi var grannar. Det var en hel del om sättet att se på sin ava bla och att skilja på SL och RL vilket jag numera inte alls gör. Han var en mycket intressant person. Detta var en mycket trist nyhet :(. RIP Danne
Skicka en kommentar