Det här med kritik

Det här inlägget är egentligen en kommentar till Vanadis inlägg idag. När jag började skriva insåg jag att det skulle bli på tok för långt, dessutom berör det fler än bara henne. Därför kommer mina reflektioner här. Det jag skriver här utgår helt och hållet från mig själv, men tankarna triggades igång när jag läste inlägget.

Att få kritik blir för mig som har en "sårbar" personlighet, ger känslan av att vara påhoppad. Jag tycker att hela världen är emot mig fast det vid närmare beskådning handlar om ett fåtal personer. Att merparten är positiva glöms bort och det är bara kritiken jag ser. Det här är förfärligt dumt det vet jag. Jag borde suga i mig av berömmet och lovorden och se kritiken för vad den är och ta till mig de delar av den som jag faktiskt kan förändra utan att det påverkar mina grundideer. Att jag tolkar kritiken som påhopp är helt och hållet mitt problem.

När det gäller kritiken mot mig gäller det nästan uteslutande om Yadkin och mitt så kallade arbete för att skapa ett monopol och försöka krossa alla andra eventmakare. När det här ploppar upp med jämna mellanrum ser jag inte allt beröm jag får och att Yadkin har fler hyresgäster än någonsin.

Ett exempel är festivalen. När jag läste bloggar de närmaste dagarna efter fylldes jag av en enorm stolthet över vad vi åstadkommit under helgen. Men så fanns det några enstaka röster som inte var positiva, och så klart är det de jag ser och tar till mig. Jag blir ledsen och känslan "nu skiter jag i allt" infinner sig. Som tur är har jag vänner som kan påpeka att jag borde lägga fokus på det andra, och så småningom kan jag ta till mig det.

Jag har tidigare bemött kritiken i mitt inlägg strutsen talar och i ett program av Jändi å jag. Vid närmare granskning såg jag i efterhand att det även då rörde sig om ett fåtal personer. Det är det här vi "sårbara" måste lära oss att se!

Jag kan inte heller låta bli att beröra detta med altfrågan. Inte för att Vanadis nämner det i sitt inlägg, utan för att jag vet att dom ryktena ständigt cirkulerar runt henne. Varför är vi så rädda för altar? Vad är det som gör att vi till varje pris måste ta reda på om det förhåller sig så? Jag säger vi för jag är i allra högsta grad en av dom.

Några av oss har altar som vi öppet deklarerar. Jag har Hulda som oftast ligger bortglömd och surar. Andra har hemliga altar av en eller annan anledning. Några för att kunna spela ut en annan roll, några för att kunna gå på event inkognito. Sen finns så klart en rad andra anledningar som jag inte tänker ta upp för ni vet alla vad jag menar. Det jag vill komma fram till är att de flesta av dessa inte har en alt med elak baktanke. Visst finns dom, men dom är i sammanhanget få. Alltså borde vi kunna bortse från det på samma sätt som vi borde bortse från kritik vi får.