Skrattar i smyg

Den där Jändan ska ju flytta. Ja inte Jändan i SL då. Yadkin överger jag inte i första taget. Det är jag bakom Jändi som tar mitt pick och pack och flyttar till storstan Göteborg. Så från en by med 800 innevånare till en stad med 500.000. Det kan bli lite äventyrligt. Enligt Ikaros funderar fullmäktige på att utlysa undantagstillstånd och klassa surströmming som kemiskt vapen.

Att behålla norrländskan blir min största utmaning. Jag tar efter dialekter blixtsnabbt. Tur jag har mina radioprogram som jag kan lyssna på och höra hur det egentligen ska låta.

En annan sak som oroar mig är att jag ska börja skratta åt göteborgsvitsar, och ännu värre börja dra dom själv! Nu måste jag erkänna att jag i ett svagt ögonblick bad Ruth om en humorkurs. Hur tänkte jag då? Hon skred till verket på bumsen och tillhandahöll en länk som första steg.

Med inställningen att stålsätta mig från minsta lilla fniss började jag läsa. Hur bra tror ni det gick då? Inte alls kan jag meddela. Redan vid den första var jag tvungen att skratta, i smyg då naturligtvis.

“Kal var ute och seglade och skröt för de andra i båten om hur väl han kände skärgården.
- Jag vet var vartenda grund finns.
Just så rände båten på ett grund som låg under vattenytan. Kal fann sej blixtsnabbt, slog ut med handen över relingen och sa:
- Här har vi ett exempel.”

Jag brukar få höra att jag har konstig humor. Jag skrattar hejdlöst åt sånt som andra inte tycker är ett dugg kul. Var detta ett uttryck för det?

Hulda meddelande i morse att hon minsann skulle skriva ett inlägg om “de hann dumhejta” som hon uttryckte det. Jag misstänker att hon i denna stund sitter och filar på det…