En vandring runt Yadkin

När vänner och nära släktingar drabbas av sjukdom som gör att livet hänger på en skör tråd, betyder SL både mer och mindre än i vanliga fall. Jag har under de senaste dagarna frågat mig själv vad som är viktigt för mig. Ska jag fortsätta med Transistorn och Yadkin? Jag beslöt mig för att ta en vandring runt Yadkin för att känna efter.

Jag började med Transistorn. Varför gör jag den? Den tar trots allt många timmar varje vecka att underhålla. När jag startade den var det för att jag behövde ett projekt att sätta tänderna i. OneLove hade gått i graven och jag kände stor sorg över det. Jag var villrådig över hur mitt SL skulle se ut framöver, samtidigt som jag var piggare efter lång tids sjukskrivning och kände suget efter att göra något. Jag visste att jag kunde berätta om mina tankar. Det var bara att spela in när jag gjorde det. Kanske andra skulle tycka samma sak?

Jag frågade runt lite och det visade sig att flera tyckte att idén var kul. Jag gick från tanke till handling och startade Iendis Transistor. Några tankar på lyssnarsiffror eller hur den skulle utvecklas fanns inte. Att det skulle bli LIVE-sändningar och lyssnarträffar på Grodan kunde jag inte ens föreställa mig.

Visst har jag strulat till det många gånger. Vimsat med både program och musik. Men vadå… det är inte Sveriges Radio precis, och teknik är alltid teknik. Huvudsaken för mig har hela tiden varit att ge andra en plattform för att, precis som jag, göra något som känns kul och utmanande. När en enda person säger, tänk att jag vågade jag som är så rädd för att prata offentligt, så är det värt flera veckors jobb med Transistorn.

Jag vandrar vidare runt Yadkin. Hamnar i Växthuset, platsen för invigningen av OneLove. Ett fantastiskt minne, kanske det bästa hittills i mitt SL. Frostland byggde och jag stod och pekade med hela handen Och så bra det blev! I mitt huvud snurrar alltid idéer om framtida event i Växthuset. Men det blir när det blir och tiden räcker till.

Den lilla campingen och eldplatsen på lilla ön är minnen från mitt första Gimle. Även om de då såg lite annorlunda ut. Det var en lycklig tid. Ett paradis. Ända till en person, icke svensk, bestämde sig för att rasera allt. Det var första gången jag kom i kontakt med något sånt. Jag minns än den hjälplöshet jag kände när jag insåg att allt skulle rinna ur mina händer. Det tog lång tid att hämta sig.

Min lilla svenska oas med lada, härbre, kor, grisar och höns. Det här är Sverige för mig. Även om det kanske inte är en så vanlig syn i vårt land längre. Lugnt, trivsamt och vänligt. Ladan som inbjuder till nöjen av olika slag. Jo… jag har nog sett spåren efter er på höskullen

Nedanför ladan huserar en del av mina hyresgäster. Apollon, Vira och Aallo. Det är dyrt att ha en fullsim, och jag måste hyra ut för att kunna behålla Yadkin. Jag har haft förmånen att få hyra ut till mina vänner. Vänner som jag kan skoja med. Vänner som jag kan vara allvarliga med. Vänner som hoppar på mina galna idéer. Jag kanske inte är världens mest ordentliga landlord, vilket Walle och Rultan fick uppleva när de var hyresgäster… hahaha.

På andra sidan kullen huserar Frostland, Svessa och Gitt. Vad skulle jag göra utan er? Jag säger inte mer, men ni vet att ni är guld värda för mig!

Grodan är min favoritplats alla kategorier. Det var mitt första bygge i SL, och jag är fortfarande stolt över att jag fick ihop det. Grodan har snart två år på nacken, har stått på flera olika platser och används för en rad olika ändamål. Vad som var syftet från början vet ingen. Det kanske jag berättar nån gång när jag känner mig förtrolig och på gott humör. Men det var långtifrån det som det utvecklats till.

Min intention med Grodan är att det ska vara en plats där man trivs och har roligt. Jag försöker att få alla att känna sig välkomna och håller koll på mina gäster så gott det går. Ibland blir dom dock lite ostyriga

Sist men inte minst viktig är Slainthes redaktion med redaktör Satorin i spetsen. Satorin som jag egentligen inte lärde känna förrän under och efter intervjun i Transistorn. En vänskap som efter det har bjudit på många samtal och skratt. Under intervjun bestämde vi oss för att göra ett arbetsbyte. Han skulle göra program för radion och jag skulle skriva för tidningen. Det kommer att bli en utmaning för mig.

Jag har haft skrivandet som jobb i många år, en förmåga som försvann, som ni vet som lyssnat på programmet där jag pratade om det. Att ta sig an en sån utmaning är nervöst, och jag vet fortfarande inte om jag klarar av det. Visst kan jag skriva, det visar inte minst det här kilometerlånga inlägget

Men för mig är det stor skillnad på att skriva ett blogginlägg och att skriva ett pressmeddelande, en text för en kunds marknadsföring eller ett reportage i en tidning. Speciellt på den här bloggen som varken utger sig för att vara informativ eller regelbunden. Som det mesta jag gör är den mest för min egen skull. För att jag ska kunna gå tillbaka och läsa om det som hänt under mina år i SL. Sen om nån annan vill läsa är upp till dom.

Vad blev då resultatet av min vandring och mina funderingar? Jag älskar Yadkin. Jag gillar att jag kan vara en del i det som ger andra glädje. Yadkin är också förknippat med några av mina bästa stunder i SL. Även om det ibland känns som att jag vill packa ihop allt och sätta mig i min ensamhet på en öde ö.

Transistorns framtid känns idag mer osäker. Kanske lägger jag ner den, kanske blir det en ren musikkanal, kanske fortsätter den som nu, kanske utvecklas den och blir nåt helt annat än vad den är nu. Det ska jag fundera på när min oro för nära och kära har lugnat sig. Tills vidare hoppas jag att ni står ut med allt strul och alla sändningsuppehåll i Transistorn. Den här Jändan har det lite tungt just nu.